Ibland liksom hejdar sig tiden en stund….

En älskad Moster gick bort igår. Hela dagen blev stillad och inbäddad i reflektion. Vågor av tankar att jag skulle velat haft mer stunder och tillfällen att, bara vara tillsammans – allt som skulle velat bli sagt; kan det nånsin bli? – men fösöker vila i visshet att sånt kommer fram ändå.

Det blir så tydligt, vad kort livet är. Ibland i svåra stunder och processer känns det oändligt, men så får man se det i andra perspektiv och då blir ett liv som små ögonblick.  Det är både och, med allt , hela tiden.

Det tinar och det fryser, former kliver i och ur sig själva, hela tiden. Ändrar tillstånd, det är väl det vi gör när vi dör. Så kära kära Moster, all lycka på färden, och vilestunder i frid i det nya Andra….vi ses.

Annonser

Om maria åkerblom

Fotograf mm
Det här inlägget postades i Familj, Fotografi, Himlen, Is och snö, Poetiska bilder. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till

  1. danielarvidsson skriver:

    Jag beklagar sorgen och saknaden. Det tycks alltid vara så att när någon går bort så önskar man att man tillbringat mer tid, sagt allt det där man tänkte om personen, hur mycket man tyckte om henne. Din moster förstår säkert detta! Vårda minnet av henne!

    (P.S Din text är väldigt gripande. Jag får rysningar när jag läser den och ser bilderna. Starkt och självutlämnande.D.S)

  2. maria åkerblom skriver:

    Tack Daniel, tack.

    Din respons är, alltid väldigt välgörande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s