Free at last

I morse var det alldeles magiskt med dimma – ”ut och fota” kändes maningen…men det var ändå trögt. Gick en vända men nej, det funkade inte ” men om jag åker iväg med bilen så hittar jag säkert ett ställe”. Svisch iväg, hunden därbak, aj då en gren….å så iväg. Hittade iallafall inte ‘platsen’ , men när jag tittar i backspegeln ser jag hunden titta ut med halva sig genom bakrutan!!! Den är borta! Allt rök med den där grenen! Vad kan nu detta innebära – bakrutan borta?

Efter ett par timmar fick jag plötsligt ett energipåslag med att rensa övervåningen på häbbret, där saker efter min mamma och andra släktingar staplats i årtionden – har varit helt oförmögen att rensa och göra mig av med sakerna – men nu plötsligt!

Bakrutan, det förgångna var inte längre bakom glas, nu kom jag åt det. Free at last!

Hittade små ‘gåvor’ från min mamma, det kändes så gott. Hon log i sin himmel och gladdes med mig att jag nu kunde göra mig fri från saker, kändes det som, saker som tom hon hade rensat bort för evigheter sen. Hur man är :)

Annonser

Om maria åkerblom

Fotograf mm
Det här inlägget postades i Familj, Fotografi, Poetiska bilder, Växter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s